- Men kom igen då! Marcus ropar till mig från andra sidan av salen. Ta i lite nu! Var inte så mesig!

Det är eftermiddag och gymnastikträning. Jag ska försöka hjula över en bock och vet inte om jag verkligen vågar.

- Men tänk om jag ramlar då? ropar jag nervöst.
- Då gör det ont, ropar Marcus tillbaka.

Typiskt Marcus, tänker jag för mig själv. Hur länge hade jag stått där på bocken nu? 3 minuter? En timme? En livstid? Hur som helst var jag fortfarande lika nervös.

- Hörru Frida, om du vill vinna en tävling måste du ju kunna hjula över en satans bock?!

Han hade rätt såklart, det hade han för det mesta. Vilket var både skönt och ändå så sjukt irriterande.

- Ja, ja, mumlar jag.

Nu måste jag bara släppa det här, det var ju löjligt! En satans bock. Det måste jag ju klara av, eller?

 

Jag står där i mina gymnastiktrikåer och skruvar på mig, samtidigt far hundratals hemska bilder genom huvudet på mig. Jag ligger på marken med ben och armar åt alla håll efter ett hemskt fall. Jag ligger med huvudet mot marken, blodig och sönderslagen.

Usch, jag skakar på mig och försöker andas lugnt.

Under tiden har Marcus kommit fram till bocken där jag står.

- Frida, du behöver inte, ingen tvingar dig.
- Jo, jag gör. Jag vill klara det! jag tittar på honom där han står.
- Men gör det då! Ingen tvingar dig, förutom du själv. Och ingen håller dig heller tillbaka, förutom du själv, jag tittar på honom och vet att han har rätt.

Det är jag som är hindret, det är jag som står i vägen för mig själv.

Jag nickar och tar ett djupt andetag. Kom igen nu Frida, kom igen.

 

Jag tar ett steg bakåt, tar sats och sedan hjular jag över bocken. Och jag klarade det!

Jag vänder mig om och ler mot Marcus som ler tillbaka.

- Yes! Gud vad bra jag är! sjunger jag och hoppas ner från bocken.
- Bra jobbat! Jag visste att du skulle klara av det till slut! Marcus kommer gående mot mig och slår armarna om mig. Något som jag blir väldigt förvånad av.

Det är liksom inte den slags relationen vi har. Han är två år äldre än mig och såvitt jag vet har han tränat mig sedan jag var sju. Men för två år sedan skadade jag mig i benet och fick ta ett uppehåll. När jag sedan ville göra comeback var det självklart att det var Marcus som skulle träna mig. Så vi har ju känt varanadra väldigt länge. Men kramas, det har vi aldrig gjort.

 

Han verkar inse att jag undrar över kramen och släpper mig hastigt.

- Äh, han harklar sig. Bra jobbat! Vi ses imorgon igen! Han går fort ut ur gymnastikhallen. Och där står en 16 årig flicka kvar med ett förvirrat uttryck i ansiktet.

 

Nästa dag kommer jag som vanligt till gymnastiksalen klockan fyra för ännu ett pass. När jag kliver in i salen har Marcus nog varit där ett bra tag. Han står med ryggen mot mig och stretchar. Jag anar att han har hunnit med ett rejält pass för han ser svettig ut. Helt plötsligt får jag för mig att backa undan, så jag ställer mig bakom skynket som skymmer sikten in mot tjejernas omklädningsrum.

När jag står där vänder sig Marcus om och börjar springa mot en av hoppbrädorna. Han gör ett stort hopp och snurrar runt i luften.

Och jag inser plötsligt hur snygg han är, visst har jag vetat det förut, men nu är det som om jag verkligen ser det. Från hans muskulösa armar till hans rågblonda hår och markerade kindben.

Jag går ut från mitt gömställe och går fram till honom.

- Ska vi köra igång då?
- Oj, hej Frida, eh jodå, han verkar överraskad men ser samtidigt glad ut.
- Vad ska vi göra idag då? Tränarn? lägger jag till skämtsamt.

Till min stora förvåning ser jag hur han rodnar till. Bara för en kort stund, sedan är hans ansiktsfärg samma som alltid. Men jag vet vad jag såg, och det pirrar till inuti mig.

Kan det vara så att han faktiskt gillar mig? Mot all förmodan?

 

- Okej har du lust att köra bocken igen? För att se om du klarar av den idag igen?
- Jorå, det gör jag nog, säger jag och går bort mot bocken.

Det går galant och när jag har mark under fötterna igen ser jag på Marcus. Han ler och gör tummen upp. Jag ler tillbaka och gör segertecken.

Marcus pekar mot hoppbrädan.

- Har du lust att göra ett litet hopp? frågar han.

Jag nickar och vi går bort mot brädan tillsammans. Jag känner hur hans hand nuddar vid min och det går en ilning genom hela armen. Jag tittar upp mot honom och ser hur hans ögon möter mina. Jag ler och vänder mig mot honom.

- Hoppbrädan kan vänta en stund, va? säger jag till honom.

Han nickar och ler stort mot mig, sedan lutar han sig fram och kysser mig på kinden.

Jag stället mig närmare honom och kysser honom på munnen. Min första kyss någonsin. Det var verkligen inte såhär jag hade föreställt mig den, med en svettig Marcus i den bekanta gymnastiksalen. Men den är perfekt ändå. Helt perfekt.

---